LIV 2.0

Det är en bra fråga som snurrat i mitt huvud sen i början på min sjukskrivning i slutet av januari. När min sjukskrivning tog slut de sista dagarna i mars så tog jag kontakt eller rättare sagt försökte få kontakt med min arbetsförmedlare. Det tog exakt på dagen en månad innan jag fick komma på information om att starta eget företag. Inte så imponerande av Arbetsförmedlingen.

Hur var det då?

Ja, jag börjar med att säga hej när jag kommer, inte en reaktion från de två personer som höll i informationen. Inte så bra – då känner jag mig inte så välkommen. Informationen byggde på ett antal Power Point bilder och följde dessa bilder strikt. Personen från Gävle kommun visade live från kommunens hemsida vilka databaser som finns att söka i och vilka böcker som finns att låna som handlar om företagande. Det som var synd är att jag såg inte vad som visades via projektorn. Inte så givande. Jag sågar inte informationen med fotknölarna, fast jag hade uppskattat lite mer glädje och närvaro av de som höll i denna information. Betyget blir två arbetslösa av fem.

Denna dag den 14 februari 2011 har jag väntat på några veckor nu. CPAP-maskinen hämtade jag vid 9-tiden på lungkliniken på Gävle Sjukhus. Grejen som ska lyfta mitt liv lite.

En CPAP-maskin är ett andningshjälpmedel för mig som har andningsuppehåll och problem med snarkningar. Förutom den del av utrustningen som skapar ett lufttryck så följer även en mask med. Masken sätter du över näsan och för att det övertryck av luft som skapas ska vara till någon nytta så får du inte sova med öppen mun. Gör du det så blir det en riktig rundgång med luft mellan näsan och munnen. Säker bra någon gång .

Jag har fått en CPAP för andra gången i mitt liv. Första gången var oktober 2005 som jag fick prova ut en utrustning. Den fungerade så pass bra för mig. Den gav mig tillbaka orken och motivationen att ta hand om mitt liv och börja röra på mig. Jag gick ner 25 kilo på lite mer än ett års tid. Denna viktminskning var tillräcklig för att mina problem med andningsuppehåll och snarkningar skulle försvinna. Så efter cirka ett och ett halvt år vid en vanlig kontroll så behöll kliniken maskinen – den behövdes inte. Det märkte jag själv också, för jag slutade att använda den utan följder.

Nu sex år senare är jag tillbaka till ruta ett eftersom den behövs igen. Precis som förra gången så har jag inga planer på att bli ”beroende” av denna maskin. Det är inte så roligt att dra på sig masken när det ligger en kvinna bredvid i sängen. Hela samvaron dör på något sätt när det ligger en alien i sängen.

Det jag hoppas på nu är att jag ska få tillbaka orken som jag saknat sen april/maj 2010. När orken är tillbaka så kommer jag att ha ork att ta hand om mig, min kropp och börja röra på mig.